Låt mig presentera klänningen som öppnade dörren till second hand för mig. Den är svart med små rosa stjärnor på, från 50- eller 60-talet, för den har nämligen burits av min finska mormor Helena. När jag tänker på min mormor så tänker jag på domherrar som lyser upp vinterbjörkarnas späda grenar, på makaronilaatikko (makaronilåda), paakkelsi (finska bakelser) och handskrivna julkort, trots att hennes svåra reumatism orsakat att hon knappt orkar hålla i en penna.
Jag var 13 år när jag för första gången fick kika igenom min mormors retrogarderob. Noggrant bläddrade jag bland plaggen, det var färg och mönster och nåt helt annat än vad jag var van vid att se i postorderkatalogerna mamma ibland lät oss önska plagg i. Gjorde ni också så? Man kryssade för de plagg man tyckte var fina, och mamma gick sedan igenom dem med en. Hade man tur kanske man fick beställa något, glesbygdsshopping.
Denna klänning fick följa med mig hem den dagen. Och den passar än idag, så den måste ha varit alldeles för stor på mig då. För jag är ju ingen ranglig 13-åring längre.
Iförd denna klänning, tog jag faktiskt mitt allra första självporträtt med digitalkamera. Jag hade inget stativ, så jag placerade kameran på altanräcket och ställde in timern. Jag publicerade bilden på min dåvarande modeblogg och skrev ett inlägg om hur jag ”fått fria händer i mormors retrogarderob”. Jag minns det tydligt än idag. Modeintresset har funnits med mig hela livet och jag har alltid tyckt om att uttrycka mig genom min stil.
Sedan var jag fast. Mersmak är bara förnamnet och mamma introducerade mig till Röda Korsets second hand i Pajala. Kupan. Lite visste jag då att jag klivit in i en blivande passion, och nåt jag i framtiden skulle komma att vilja arbeta med själv, på olika sätt.
På den tiden pratades det inte om second hand kopplat till miljö så mycket. Inte på samma sätt som man gör idag, eller så var jag bara för liten för att förstå eller ta del av de diskussionerna.
Några år senare när jag gått ut gymnasiet och började tjäna mina egna pengar, så varvade jag att hänga i klädgalleriorna i Luleå, med att gå i secondhandbutiker när de hade öppet. Jag köpte väldigt mycket billiga fast fashion-kläder och hade inte en tanke om varifrån de kom, dess miljöpåverkan eller vem som har gjort dem. Visste ni att bara i Sverige köps i genomsnitt nästan 14 kilo nya kläder och textilier per person och år? (Källa: Naturskyddsföreningen). Och hur många gånger tror ni att vi använder våra nya plagg? Jo, mellan 7 och 9 gånger enligt en rapport från Europeiska miljöbyrån. Vi behåller dem bara i cirka 2-2,5 år.
Omställningen till att välja second hand i första hand, och att aktivt ta avstånd från fast fashion skedde gradvis. Först var det frågan om miljöpåverkan som började få mig att haja till. Klädindustrin släpper exempelvis ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten tillsammans (Källa: FN:s handelsorgan Unctad). Och ni vet hur det brukar vara, när man väl har fått på sig ett par glasögon som ger dig perspektiv, så är de svåra att ta av igen. Sen var det givetvis frågan om mänskliga rättigheter. Hur arbetsvillkoren ser ut för de textilarbetare som jobbar i de U-länder där den största produktionen går till. Det är undermåliga löner, farliga arbetsmiljöer och ofta även en fråga om barnarbete.
Idag handlar jag second hand i första hand och från varumärken jag genuint gillar i andra hand, allra helst småskaligt eller på andra sätt mer hållbart producerat. Jag är inte perfekt, men redan här vill jag reda ut något: vi behöver inte några få som lever perfekt, vi behöver en hel armé som aktivt tar ställning.
/Sanne Brännström
@warginna
