Del två av tre i Jannie Staffanssons bloggserie för GRUDE-projektet.
När världens media rapporterar om hur hårt klimatförändringarna slår mot urfolken så är det ofta med orden : ”The most vulnerable”. ”De mest sårbara”. Det kan ibland låta som att urfolk är svaga. Att renen är hjälplös. Att det är därför är vi så utsatta.. och behöver hjälp. I mina ögon så handlar det om att media och andra inte förstår urfolkskunskap eller urfolkens världssyn. Att vårat mående speglar naturens. När naturen är sjuk blir vi sjuka.
Men varken naturen, renen eller urfolk står handfallna inför ett förändrat klimat. Vi är specialister. Vi har lärt oss att överleva i områden som annars hade varit svåra för andra att leva i. Jag skulle inte ha samma chans som saemie att överleva i Amazonas regnskogar. Samma lilla chans skulle min vän Hindou från Mbroro folket i Chad ha här i Saepmi. Hon som är van vid öken och inte alls kan sy skor av renskinn. Jag som inte alls vet hur man hittar vatten med hjälp av en ko men kan läsa storm på stjärnorna. Urfolk har alltid anpassat sig. Men det som händer i dagens klimatförändring händer alldeles för snabbt för att vi kroppsligt ska kunna förändra våra inre eller yttre system i samma takt.
Är det inte helt otroligt egentligen. Mitt i stormiga vintern kan man hitta ett så pass stort däggdjur som renen högt uppe på fjälltopparna. Ibland kommer jag på mig själv att tänka. ”Vad sjutton hittar de för mat där uppe”. Naturligt så hade renen önskat att få färdas från kust till kust under årets cykel. Spendera vintern nere i skogarna grävandes efter lav på marken och vid rikliga vindar kunna äta den hänglav som kastas ned åt henne. Om hon råkar bli kvar till fjälls om vintern så kommer hon gå från sten till sten som blottas av den hårda vind. Där knaprar hon i sig laven som vuxit på stenen. Jag tänker att det är det närmsta man kan komma att äta sten.
I vårt klimat finns det inte en uppsjö av en specifik växt, ört eller lav. Det finns inte överflöd. Det finns lite av flera. Så renen har blivit specialist på det- äta lite av flera. Hon kan äta en knopp av en växt, men lämnar stammen och bladen. En annan gillar hon rötterna på och ibland tar hon nästan hela växten. Men rycker aldrig upp rötterna. Vissa blommor smakar hon gärna och när svamparna kommer så är det fest. Hon äter lite här, äter lite där. Från 250 olika växter knaprar hon. Aldrig allt och vandrar alltid vidare. Slutar aldrig gå. Var hon betar göder hon marken. Hon bibehåller ett öppet landskap som andra dour trivs i. I hennes fotspår kommer fåglar, örter och andra väsen. Hon är en del av det ekosystem som hon själv är beroende av.
Det är vad vi kan lära oss av Renens hushållning. Vandra alltid vidare. Ät lite av allt. Ta aldrig rubbet. Bli aldrig helt och fullt inriktade på bara en art. Var en allätare, ät det som ingen annan äter. Nu tänker ni- men sa hon inte just att renen var en speciallist?
Jo. Det är hon. En speciallist inom hennes arealer- hon har lyckats utveckla sin kropp att leva i en miljö var det inte finns många andra djur som kan konkurrera med hennes kost. Eller är stora nog för att stöta bort henne från området. För att möjliggöra det så behöver hon frångå att vara en speciallist. Hon går över till att vara en finsmakare beroende på säsong och område.
Lite som de råd man får när man ska börja spara pengar i aktier. ”Sprid ut dina risker inom olika branscher”. Så gör också renen med sin kost året om.
Hon har så mycket att lära oss om hur man lever hållbart. Sunt. Och som en god medborgare.
Att leva sunt har också gjort att hon gör oss sunda.
Renens goda kosthållning har gjort att hennes muskler innehåller omega 3 fettsyror. Vilket varken nöt, fläsk, får eller kyckling har. Till och med renens blod är räddare av liv. Det innehåller mängder av c-vitamin, om man inte tillagar det. C-vitamin är viktigt att få i sig om man inte vill få sjukdomen skörbjugg. Att få i sig c-vitamin under sommarhalvåret är inte svårt. Det finns i mängder av växter. Men i ett landskap som täcks länge av snö så kan det bli en utmaning. Endel urfolk som lever i Sibirien är helt beroende av renens blod för att kunna överleva.
Att härma naturen gör oss till överlevare. Hållbara. Alltid i rörelse. Inte lämnandes spår. Men lämnar föda till andra som kommer efter oss.
Bloggtext av Jannie Staffansson, Jokkmokk
Foton: Jannie Staffansson
