Hållbarhet ur ett perspektiv av renen – Del 3

I denna tredje och sista del av Jannie Staffanssons bloggserie om hållbarhet ur ett perspektiv av renen vill hon få oss att landa i helhetsbilden.

Så.

Tillbaks till hållbarhet då.

Jag frågar mig själv: Vad är det absolut viktigaste att ni läsare får med er?

Jag landar i: Helhetsbilden.

För att jag ska kunna se vad som är hållbart-  «Vad som är bäst för renen»- så måste jag vara väl informerad och ta beslut baserat på den bästa tillgängliga informationen, utan att låta drivas av pengar. Både klimatforskare och FNs klimatpanel säger att den kunskapen kommer från både forskning och urfolkskunskap.

Men hur gör jag då det? Det enkla sättet är att slaviskt följa de senaste forskarrönen för att utbilda mig. Lyssna på nyheterna från omvärlden för att se trådarna hur allt hänger samman. Att världen är gränslös. Sen kommer den svåra biten. Urfolkskunskapen. Vara observant på naturen. Hur hon mår, hur hon svarar. Lyssna till dem som lever sina dagar utomhus. Ställa frågor. Att själv ta sig ut. Du är en del av det gränslösa.

Nedtecknar vilken dag jag såg den första snösparven. När visade sälgen sin första knopp. Kom ihåg att plocka granskotten! På vissa platser kommer de senare. Under promenaden lägger jag märke till var jag kan hitta ytliga raka rötter. Gamla murkna träd, mycket vätska. Glöm inte att göra den där rotflaskan till saltet så det inte alltid klumpas ihop. Måste leta en ny plats för att hitta skohöet. Den förra har torkat igen och de tillhörande platsnamnen är nu avverkningar på. Hon har övergivit de platserna. Vilket straff till oss. Lukten av snömögel känner jag igen. Men hur smakar laven under frisk snö? Hur såg levern ut på den där matrenen jag tog och var höll tjädrarna till i fjol? Låter maten tysta munnen. Varför drömmer jag om älgen? När flyttade svanarna för två år sen? Hur många gånger snodde vinden igår? Omöjligt att navigera i skogen. Få nu se hur mycket vatten sjön har kvar. De säger att man kan spå i fiskens mage. Vet inte riktigt hur. Säkert är det en speciell fisk man får under året. Men det kan ju inte vara den första fisken på hösten, för den ska ju vattnet ha tillbaks. Den är inte vår.

Jag saltar varsamt ned köttet som sinom tid ska hängas att torka. Lägger det tätt tätt i tunnan. Trätunnor är bäst. Plast funkar. Men smaken her vika. Ingen luft får komma in, blir det mycket rum kvar i tunnan tar jag lungorna för att täcka. Annars mellangärdet. Båda lufttäta. Nere i Dalarna kan man torka på en gång efter saltningens månad. Men här i Jåhkkåmåhke röker man köttet först. Luften är mycket fuktigare. Kanske ändras också det en dag.

Urfolkskunskap är både informerande, praktiserande, observerande och svarande. Lika föränderlig som naturen. Det är ett och samma.


Att leva hållbart och att kunna ta hållbara beslut  Ä R   I N T E  E N K E L T

Men det är heller inte meningen.

För i ärlighetens namn- när har den enkla vägen i livet varit den bästa för alla?

Måste man ta beslut som är bästa för alla?
Jo. Det måste man. För vi svarar allt mot naturen. Valutan vi betalar med är oss själva. Vår självkänsla. Vårt inre mående.

Jag är övertygad om att så länge vi tar beslut- i allt vi gör- välinformerat. Baserat på både forskning och urfolkskunskap, med en förståelse för hur världen ser ut idag- så är vi på rätt väg.  

Till sist vill jag säga. Urfolks ungdomar- Följ spåren av de äldre, hjälp går att finna hos våra nu levande äldre. Visst finns det stunder var det känns som att vår kunskap fallit i glömska. Nog kan det vara så. Men kunskapen finns i i naturen. Hon har den kvar. Vi måste lära oss att lyssna pånytt.

Vad drömmer du.
Vars ger du tillbaka?



Bloggtext av Jannie Staffansson
Bilder: Privata