Blog (sv) Archives - Sida 3 av 4

Min second hand-historia

Låt mig presentera klänningen som öppnade dörren till second hand för mig. Den är svart med små rosa stjärnor på, från 50- eller 60-talet, för den har nämligen burits av min finska mormor Helena. När jag tänker på min mormor så tänker jag på domherrar som lyser upp vinterbjörkarnas späda grenar, på makaronilaatikko (makaronilåda), paakkelsi (finska bakelser) och handskrivna julkort, trots att hennes svåra reumatism orsakat att hon knappt orkar hålla i en penna.

Jag var 13 år när jag för första gången fick kika igenom min mormors retrogarderob. Noggrant bläddrade jag bland plaggen, det var färg och mönster och nåt helt annat än vad jag var van vid att se i postorderkatalogerna mamma ibland lät oss önska plagg i. Gjorde ni också så? Man kryssade för de plagg man tyckte var fina, och mamma gick sedan igenom dem med en. Hade man tur kanske man fick beställa något, glesbygdsshopping.

Denna klänning fick följa med mig hem den dagen. Och den passar än idag, så den måste ha varit alldeles för stor på mig då. För jag är ju ingen ranglig 13-åring längre.

Iförd denna klänning, tog jag faktiskt mitt allra första självporträtt med digitalkamera. Jag hade inget stativ, så jag placerade kameran på altanräcket och ställde in timern. Jag publicerade bilden på min dåvarande modeblogg och skrev ett inlägg om hur jag ”fått fria händer i mormors retrogarderob”. Jag minns det tydligt än idag. Modeintresset har funnits med mig hela livet och jag har alltid tyckt om att uttrycka mig genom min stil.

Sedan var jag fast. Mersmak är bara förnamnet och mamma introducerade mig till Röda Korsets second hand i Pajala. Kupan. Lite visste jag då att jag klivit in i en blivande passion, och nåt jag i framtiden skulle komma att vilja arbeta med själv, på olika sätt.
På den tiden pratades det inte om second hand kopplat till miljö så mycket. Inte på samma sätt som man gör idag, eller så var jag bara för liten för att förstå eller ta del av de diskussionerna.

Några år senare när jag gått ut gymnasiet och började tjäna mina egna pengar, så varvade jag att hänga i klädgalleriorna i Luleå, med att gå i secondhandbutiker när de hade öppet. Jag köpte väldigt mycket billiga fast fashion-kläder och hade inte en tanke om varifrån de kom, dess miljöpåverkan eller vem som har gjort dem. Visste ni att bara i Sverige köps i genomsnitt nästan 14 kilo nya kläder och textilier per person och år? (Källa: Naturskyddsföreningen). Och hur många gånger tror ni att vi använder våra nya plagg? Jo, mellan 7 och 9 gånger enligt en rapport från Europeiska miljöbyrån. Vi behåller dem bara i cirka 2-2,5 år.

Omställningen till att välja second hand i första hand, och att aktivt ta avstånd från fast fashion skedde gradvis. Först var det frågan om miljöpåverkan som började få mig att haja till. Klädindustrin släpper exempelvis ut mer växthusgaser än flyget och sjöfarten tillsammans (Källa: FN:s handelsorgan Unctad). Och ni vet hur det brukar vara, när man väl har fått på sig ett par glasögon som ger dig perspektiv, så är de svåra att ta av igen. Sen var det givetvis frågan om mänskliga rättigheter. Hur arbetsvillkoren ser ut för de textilarbetare som jobbar i de U-länder där den största produktionen går till. Det är undermåliga löner, farliga arbetsmiljöer och ofta även en fråga om barnarbete.

Idag handlar jag second hand i första hand och från varumärken jag genuint gillar i andra hand, allra helst småskaligt eller på andra sätt mer hållbart producerat. Jag är inte perfekt, men redan här vill jag reda ut något: vi behöver inte några få som lever perfekt, vi behöver en hel armé som aktivt tar ställning.

/Sanne Brännström
@warginna

Som skogens Dolly Parton, fast fotograf, formgivare och influencer

Jag heter inte Warginna, även om många som mejlar mig verkar tro det, hehe.

Sanne Brännström är mitt namn. Warginna är mitt egna företag och varumärke, och kanske även mitt alter-ego? Vi kan säga så. När jag bytte mitt användarnamn på instagram för sisådär 7 år sedan, från mitt blygsamma sanneizabelle till @warginna så fanns det faktiskt folk som höjde på ögonbrynen. ”Wow, vad extra”, tänker jag att just de människorna tänkte, även om de inte sa det högt. Och precis det var min tanke! Det ska vara lite extra för att sticka ut. Jag har inga problem med mitt namn, men i hela mitt liv har folk tagit fel och stavat fel till mitt namn, även om jag heter nåt så enkelt som Sanne. S-A-N-N-E. Så när jag började satsa på fotandet ville jag skapa mig ett eget namn som fick folk att haja till. Och Warginna – det fastnar.

Jag kommer från Tornedalen. Det är en region som ligger precis vid finska gränsen. Vi har ett eget språk, meänkieli och en egen flagga – för vi är ett av Sveriges minoritetsfolk.
Jag är enormt stolt över mitt ursprung. Det har till stor del format mig till den jag är idag, med skogen bokstavligen runt husknuten och midnattssolens sken över barndomshemmet.

Jag växte upp i en liten by som heter Pello. Där bor cirka 160 personer. Som ni säkert kan lista ut, är det glesbygd och vackert i all sin enkelhet. Där bodde jag tills jag fyllde 19 år och tog studenten. Fast jag som barn sa att jag aldrig skulle flytta därifrån.

Men, vi alla vet nog att livet inte är svart eller vitt. Det är en hel skala av magiska färger, och jag träffade kärleken i en elitsatsande hockeyspelare vid namn Isak Pantzare, också från Tornedalen. Sedan vi flyttade ihop så har vi levt vad vi kallar för ett vagabondliv tillsammans med våra aktiva hundar Iwa och Izla. Vi flyttar runt dit hans hockey tar oss, men så fort hockeysäsongen är slut varje år så tar vi vårt pick och pack och åker norrut till stugan. Förra sommaren köpte vi ett klassiskt Per-Albin-torp med tillhörande ladugård och en gammal rökbastu, precis vid en liten sjö i byn Kuusijärvi 1,7 mil utanför Övertorneå. Det är vårt lilla paradis, med endast två bofasta människor i hela byn. Lagom lugnt, som ni hör.

Jag är en sån där jobbig jäkel, som folk alltid frågar ”men vad är det du jobbar med nu igen?”. Det finns ingen yrkestitel som sammanfattar alla de grejerna jag jobbar med, men ett fint ord jag brukar använda är multikreatör. Jag är fotograf, digital designer/grafisk formgivare och influencer inom det naturnära och hållbarhet i min instagramkanal. Jag driver också Re-Wild Creative Studio, tillsammans med min bästa vän Therese Lundin. Där jobbar vi med kommunikation, content och design mot naturnära företag, och event och kurser mot naturälskande privatpersoner. Utöver detta så är jag i uppstartsfasen av att öppna min egen webbshop med handplockade second hand- och vintageplagg, blandat med mina egna prints och småskaligt och ekologiskt producerade kläder med min design på.
Naturen är, som ni också hör, kärnan i det mesta jag gör och jag intresserar mig väldigt mycket för detta med hållbarhet. Jag försöker aktivt göra hållbara val, utefter de förutsättningar och värderingar jag har, i mitt vardagsliv. Att välja second hand- och vintage i första hand, är ett av dem. Och det är just om detta underbara ämne jag kommer att skriva om här i Grude-bloggen denna vecka! Spänn fast säkerhetsbältena, för nu åker vi på en djupdykning i second hand- och återbrukets underbara värld!

/Sanne

Grude går med i Nordic Circular Arena: Nätverket bland nätverk

Nordic Circular Arena är en digital plattform som siktar på att bli ”platsen att gå till för allt rörande cirkulär ekonomi i Norden”. Plattformen lanserades den 15 juni och är utvecklad och administrerad av Nordic Circular Hotspot i samarbete med Nordic Innovation.

Plattformen är baserad på fynd från en intresseundersökning av Nordic Circular Hotspot som genomfördes 2019 och där slutsatsen var ett behov av en plattform i Norden för att:
– Dela cirkulär innovation, teknologi och affärsidéer
– Regional kunskapsdelning, och kapacitetsuppbyggnad
– Hitta företag/personer med liknande cirkulära utmaningar som deras egna
– Tvärnordiska affärssamarbeten
– Regionalt politiskt samarbete
– Var du kan finna cirkulära experter

Dessa resultat är använda som grund för utformningen av plattformen. En annan önskan som kom längst med vägen var att inkludera andra nätverk som jobbar med cirkularitet för att möjliggöra ett samlat cirkulärt nätverk. Detta för att verkligen bli en plats för allt rörande cirkulär ekonomi i Norden. GRUDE är ett nätverk som deltagit från tidig fas.

GRUDE projektet har sin grund i den arktiska landsbygden, och kommer därför jobba för att skapa medvetenhet för ämnen och perspektiv rörande landsbygd på Nordic Circular Arena. Målet med vårat deltagande i arenan är att fungera som en språngbräda för folk som jobbar med cirkulär ekonomi i den arktiska landsbygden. Här, kan du söka kunskap eller att få en överblick av gröna initiativ i regionen eller till och med ta del av vad de jobbar med, starta en diskussion eller ge input. Vi tror att Nordic Cirular Arena är den perfekta platsen för detta!

Nordic Circular Arena är gratis att använda och är en samarbetsplattform där alla kan bidra till att uppdatera med nyheter, event, idéer, diskussioner och projekt rörande cirkulär ekonomi i regionen. Nordic Circular Hotspot vill att alla ska hjälpa att fylla plattformen med innehåll och börja samarbeta. På detta sätt kan vi förhoppningsvis accelerera övergången till en cirkulär ekonomi i Norden.

GRUDE nätverket erbjuder flera verktyg till våra medlemmar:
– Kom i kontakt! GRUDE nätverket är en språngbräda till större nätverkande i Nordic Circular Arena.
– Samla information och kunskap från hela Norden till ett ämne du jobbar med eller är intresserad av, på kunskapsdatabasen som är tillgänglig i Arenan.
– Dela planerade event (Webbinarium, workshops, konferanser) i Nordic Circular Arena för att rekrytera deltagare.
– Är du i idéfasen av ett projekt? Använd forumen i nyhetsflödet för att testa uttalanden eller starta en diskussion.

Anslut er till Nordic Circular Arena och GRUDE nätverket här: https://nordiccirculararena.com/topics/25225

Bloggtext av:
Elin Bergman, COO Cradlenet/Co-founder & Managing Partner Nordic Circular Hotspot
Kine Jakobsen, SINTEF Nord/GRUDE project

Karolina Sevä – samisk företagare i Jokkmokk

Karolina Sevä är en samisk företagare boende i Jokkmokk som arbetar med duodji, traditionellt samiskt hantverk. Vi får följa henne en dag ut i skogen där hon hämtar sälgbark som ska användas till att garva renskinn, som hon sedan ska sy med.

En varm sommardag, den 1 juli, besökte vi den samiska företagaren Karolina Sevä i Jokkmokk. Karolina kommer ursprungligen ifrån Kiruna men bor nu i Jokkmokk tillsammans med sin familj. Hon jobbar med duodji,traditionellt samiskt hantverk, och vi får följa med henne ut i skogen för att hämta sälgbark.

Hon hittar passande terräng där det växer sälg, väljer ut några späda träd och med varsam hand så klipper hon ner de hon tänkt ta barken från. Hon sänder ett tyst tack till naturen. Hon berättar att det är bäst att ta barken från träden i början på sommaren, när träden savar. Då går det enkelt att skala bort barken, som hon sedan torkar och maler innan hon kokar upp det med lättsaltat vatten. Barkvattnet används sen för att garva avhårade renskinn med. En process som med sin garvsyra inte bara ger en vacker färg på skinnet, utan även mjukhet och hållbarhet. En gammal traditionell kunskap, som hon lärt sig av sin áhkku, mormor, och i sin tur tänker lära ut till sina döttrar när de blir gamla nog och till kommande generationer.

Man kan även använda bark från andra trädslag eller blanda lite olika sorters bark, men Karolina följer sin mormors instruktioner på hur man ska garva och mjukgöra skinnen, något som hon i sin tur lärt sig från generationerna före henne. Var familj kan ha sitt eget individuella sätt att garva skinnen, så som med allt annat.

Karolina berättar att det samiska sätter är att man alltid endast tar det man behöver och aldrig mer, och med varsamhet och respekt för naturen. ”På det sättet är hela den här processen cirkulär, ekologisk, lokal och hållbar.”

Att bereda sina egna renskinn är en del som hör till den traditionella duodji för samerna och processen är hållbar och cirkulär redan från renen. När man slaktar djuret så ser man till att ta tillvara på allting, ytterst lite går till spillo. Hudarna kan man antingen torka eller avhåra för att använda som råhudar eller garva för att mjukgöra till sömnad. Det mesta går att tillaga och äta, det övriga används till duodji.

Karolina tar fram ett garvat renskinn, sk. Sisti på nordsamiska, som hon redan har fullföljt hela processen med. Hon har avhårat, plockat barken och kokat den, garvat renskinnet i barkvattnet och sedan mjukgjort det. Allt för hand i många timmars jobb, men med resultatet framför sig så kan man inte tvivla på huruvida det är värt det eller inte. Skinnet är mjukt och lent, och har en härlig doft av bark. Karolina berättar att det är stor skillnad mellan ett maskingarvat renskinn och ett som är garvat för hand både i känslan och lukten. Just detta renskinn ska hon sy gáfeseahkat, kaffepåsar, av.

Hon visar en som hon håller på att sy och berättar att just kaffepåsen är en produkt som använts under lång tid, och som man fortsätter använda dagligen än idag.
Hållbarheten är livslång, det som är sytt av handgarvat renskinn slits och färgas mörkare naturligt med tiden. Allt är nedbrytbart och giftfritt bestående endast naturliga material, därför – tillsammans med det faktum att man endast tar det man behöver, inget mer från naturen, gör att det är väldigt svårt att se historiska spår efter samer ute i skog och fjäll. Ett sätt att leva i symbios med naturen, på det absolut hållbaraste sättet.

Tack Karolina för att du delade med dig!

Återvinningscentralen i Jokkmokk & butiken Återvinsten

Magnus Vannar är renhållningsansvarig för Jokkmokks kommun och jobbar bland annat på Återvinningscentralen där de under våren 2021 startat upp en återbruksbutik. Den 30 juni tar han emot oss och visar upp butiken och berättar om hans arbete.

31 maj öppnade butiken Återvinsten, en återbruksbutik i Jokkmokk vid Återvinningscentralen. Allt man ser där är återbrukat: skylten och till och med namnet, interiören och självklart produkterna. Mottagandet har varit bra i Jokkmokk och första veckan sålde de för ca 20.000 kr. Produkter som skulle slängas och som nu får ett fortsatt liv och som inte kostar mer än en symbolisk summa i butiken. Hela tanken är att få tillbaka de produkter som är i gott användbart skick på marknaden igen, så de kan fortsätta användas istället för att kasseras. Produkterna klassas och kollas igenom av personalen innan man väljer att sälja de vidare i butiken, för att säkerhetsställa att det kommer tillbaka fungerande produkter i hemmen.
Magnus berättar att visionen är att man hellre ska komma till sådana här butiker och kunna handla något återbrukat av god kvalité, istället för att konsumera något nyproducerat hela tiden. På så sätt kan vi minska vår påverkan på planeten. ”Vi vill vara ett steg i att förhindra att man åker och köper en ny jordspade som sedan går sönder efter en användning, utan att man hellre kommer hit och köper en återbruksspade med gammal gedigen metall som hållit i 50 år och säkert kommer hålla i 50 år till.”

Magnus berättar att det inte varit helt lätt att få fram en återbruksbutik som har sin grund i återvinningsstationen, på grund av regelverk som begränsar. Men han betonar tyngden i att om man börjar se möjligheter istället för begränsningar kan man göra ganska mycket, trots att man har begränsat med resurser.

Jokkmokks kommun har en målbild att bli riktigt bra på renhållning med möjligheter för återbruk och cirkulära kretslopp för alla.

Tack Magnus för att vi fick besöka er!

Följ @AVCJokkmokk på Facebook

Jokkmokk – Sveriges renaste kommun!?

Efter en särskilt skräpig promenad bestämde sig Calle, 4 år, och hans mamma Maria för att starta initiativet och Facebookgruppen ”Plockenader i Jokkmokks kommun”. Sedan juni 2020 är närmare 200 personer i kommunen engagerade i gruppen – och många tar också med barnen och plockar skräp. Här berättar Maria om skräpplockarrörelsen som hon och Calle startat.

Calle och jag plockar ofta skräp men detta var en särskilt skräpig promenad och Calle frågade varför människor slänger skräp och vad vi kan göra för att skydda naturen och djuren, något som vi ofta pratar om. Vi kom överens om att vi behöver bli fler som samarbetar kring detta. Vi startade gruppen ”Plockenader i Jokkmokks kommun”. En plockenad är en promenad där man plockar skräp. Du kan plocka var, när och hur du vill. Vissa springer på sina rundor, andra rider, skidar eller åker skridskor. Vissa föredrar sällskap och vissa går själva. Vi har även turen att våra lokala företagare vill stötta detta viktiga arbete genom att sponsra gruppen med fina gåvor, som vi lottar ut en gång i månaden bland de som har plockat och delat inlägg i facebook-gruppen. De som inte har facebook får ringa mig och meddela att de plockar eller skriva upp sig på listor som hänger på olika platser i kommunen.

Sedan starten i juni 2020 har det plockats oerhört mycket skräp i vår kommun. Folk har fyllt sopsäckar och hela släpvagnar för att sedan fraktat stora lass med skräp till ÅVC för återvinning. Vi har fått rapporter från flera olika håll om att människor uppmärksammat att det har blivit renare runt om i kommunen. Men vi kan inte slappna av, för det fylls tyvärr på, vilket vi märker under våra dagliga hundplockenader. Men totalt sett så ser vi markant skillnad. Tack vare Gatukontoret och ÅVC Jokkmokk som arbetar hårt och målmedvetet för att minska nedskräpningen så har vi kommit en bra bit på vägen med att förändra attityderna kring detta och därigenom minskas nedskräpningen. Dessutom finns det en hel del människor som plockar i det tysta, som inte är medlemmar i gruppen och som har gjort det i många år. Alla inblandade är planetskötare och vardagshjältar! Jag vill också särskilt tacka ÅVC som bidragit med ”plockenad-kit” i form av reflexvästar, soppåsar och käppar från gatukontoret. De har även lovat oss att ta hand om stort och svårhanterligt skräp som vi i gruppen hittar.

Det finns många goda anledningar till att inte skräpa ner men de fyra viktigaste är enligt Maria:

1. Skräpet skadar djuren.
Aliminiumburkar som hamnar på åkrar strimlas sönder vid skörden, hamnar sedan i fodret och kan skada kor allvarligt. Glassplitter skadar både vilda och tama djur. Plast som hamnar i vattendrag och hav orsakar stort lidande då djuren tror att plasten är mat, tänk bara på alla djur som simmar runt med magarna fulla av plast och som sedan svälter ihjäl, eller alla de som trasslar in sig i plasten. I våra hav flyter det runt mer än 150 miljoner ton plast och en del forskare varnar för att det år 2050 kommer att finnas mer plast än fisk i våra hav och att 99% av alla sjöfåglar kommer att ha ätit plast. (källa: Håll Sverige rent).

2. Skräpet skadar naturen.
Ta fimpen som exempel, enligt Håll Sverige rent slängs det ca 1 miljard fimpar på gator och torg i Sverige varje år. Snus kommer på andra plats i nedskräpningsstatistiken. Fimparna slinker lätt ner i dagvattenbrunnar och vidare ut i havet. Cigarettfiltret är gjort av en slags plast där tobakens farliga ämnen fastnar – bland annat kadium som även finns i snus och batterier – och som är farligt för naturen. Plasten bryts inte ner i naturen, och den innehåller dessutom farliga kemikalier som sönderdelas till mikroplast – som kanske aldrig försvinner. Glas har en nedbrytningstid på 1 miljon år och en ölburk kan ta upp till 500 år på sig att brytas ner, för att nämna några exempel.

3. Skräp leder till otrygghet.
Skräp föder mer skräp och som sedan följs av skadegörelse och klotter. Allt detta leder till otrygghet, enligt flera studier. Människor uppfattar det som ok att slänga skräp på en redan nedskräpad plats, ta bara ”soptippen” som upptäcktes vid Vaimat och som ÅVC gjorde ett hästjobb med att röja upp. Det är skattebetalarna som får betala för detta.

4. Skräpet kostar pengar.
Sveriges kommuner betalar mer än 2 miljarder kronor per år för att städa upp skräp som hamnat på fel plats. Magnus Vannar på ÅVC Jokkmokk berättade i en intervju att en av skräpsaneringarna här i kommunen kostade 200 000 kr, då de bland annat var tvungna att ta in maskiner. Vi kan spara mycket pengar; dels genom att kostnaden för att plocka skräpet minskar men framförallt så sparas kostnaden för allt material som kan återvinnas och bli till nya saker – istället för skräp. Sedan tillkommer alla kostnader som man kanske inte tänker på: kostnader för skadegörelse, otrygghet och skador på djur och natur.

Vi ville starta en motreaktion mot all uppgivenhet gällande klimatet, miljön och framtiden. Genom att plocka skräp så blir vi mer uppmärksamma på naturen och intresset att värna den ökar per automatik. Vi blir handlingskraftiga planetskötare istället för inaktiva dysterkvistar! Vi är noga med att inte se det som att vi plockar upp efter andra – det är dränerande och negativt. Istället ser vi det som att vi avlastar och hjälper naturen för varje skräp vi avlägsnar. Det är givande och positivt – vilket gör att vi orkar fortsätta med detta arbete kontinuerligt.

Vi är tacksamma och glada för alla som plockar. Medlemsantalet i gruppen har ökat snabbt, nu är vi närmare 200 personer i gruppen plus alla barn som följer med sina föräldrar och plockar (men som inte har facebook).

Event som vi har genomfört är ju dels när ni i GRUDE-projektet bjöd in oss att vara med under Framtidsveckan (ett event som gick av stapeln v.40 2020). Vi blev kontaktade av Rickard Mattsson och Ida Jansson som ville samarbeta – därigenom arrangerades en gemensam plockenad i Jokkmokk med projektet Friskvård och föreningsliv i samarbete med Lapplands lärcentra och Naturskyddsföreningen. Calle och jag blev även inbjudna till Vuollerimskolan för att prata om skräpets konsekvenser och efter det plockade hela skolan massor med skräp under Framtidsveckan (v.40)!

Vill man starta något liknande som plockenadgruppen i sin egen kommun eller by så är det lätt att skapa en grupp på facebook där alla intresserade kan gå med och dela inspiration, goda ideer och olika plockenader. Det är bra om någon håller i trådarna men skräpplockare är engagerade människor som sköter det mesta på egen hand. Liknande initiativ har nyligen startat i Harads, tack vare inspiration från denna grupp och initiativtagaren Karin Sandling.

Maria och Calle välkomnar fler samarbeten, bra ideer och olika initiativ. Tillsammans ska vi se till att uppfylla målet vi satte den första juni 2020; ”Jokkmokk – Sveriges renaste kommun”, säger Maria.

Tack för er tid och ert inspirerande arbete Maria och Calle! Jag hoppas att många fler blir inspirerade av denna text och hakar på.

Bloggpost av
Amanda Mannervik
Strukturum

Intervju med Symbios of Sweden, Louise Mattsson

Startupen Symbios of Sweden startade ur att grundaren Louise Mattsson såg ett behov av kompetens när det gäller att mappa företags resurser och flöden, för att bättre kunna sammankoppla dem med varandra och på så sätt arbeta mer resurseffektivt.

Louise har arbetat för bl.a. RISE och Älvsbyns kommun med Interreg-projektet Arctiq DC som handlar just om att mappa resurser i området. Förutom att fortsatt arbeta med projektet har Louise nu startat det egna företaget Symbios of Sweden där hon bl.a. utför mappning och analyser åt företag. Louise beskriver det som ett väldigt nytt fält som hon gett sig in i, där det fortfarande är få verksamma aktörer – men behoven är stora. Digitaliseringen ger en skjuts på vägen åt hållbarheten tycker hon eftersom den möjliggör att nå ut till fler.

Läs blogginlägget I sin helhet (på engelska) här.

Grundaren Louise Mattsson

Linda Isaksson, glasbruket Heta Hyttan i Piteå

Heta Hyttan är ett traditionellt glasbruk i Piteå (Norrbotten) men dess ägare och grundare Linda Isaksson är långt ifrån traditionell i sitt entreprenörskap. Här berättar Linda om sin företagsresa och sin strävan efter hållbarhet i alla aspekter – och att hon återanvänder 8 ton glas per år!

Vill du berätta lite om företaget?
Det är ett traditionellt glasbruk med genuina arbetsmetoder och spännande upplevelser som riktar sig till företag, privatpersoner och turism. Jag har en bakgrund i det gamla anrika glasbruket Orrefors när produktionen där ännu var manuell. Idag är majoriteten av glasindustrin automatiserad. Mitt glasbruk är ett historiskt levande museum med tillverkning i modern tappning och stor kreativitet. Hållbarhet är en självklarhet och återvinning ett grundkoncept i glasframställningen.

Hur arbetar du med företagets hållbara omställning?
Viktigast har varit att ta sig an den stora energiförbrukningen som en smältugn har. Förr användes i huvudsak gasoldrivna ugnar för att nå önskad temperatur. Jag bytte till elugnar så fort det var möjligt, faktiskt redan 2010. Grön el var en självklarhet. Efterhand har det hållbara tänket smugit sig in i mer eller mindre alla delar av verksamheten, från emballage till inredning och affärsidéer.

Hur tycker du att din bransch generellt tar sig an hållbarhetsomställningen?
Tidigt på 2000-talet förbjöds bly i det svenska glaset. Flera stora glasbruk hade dispens fram till 2010. Även om glasråvaran numera är miljövänlig och giftfri är fortfarande nedbrytningstiden en miljon år. Jag har alltid återvunnit andras glasbrukssopor i produktionen. Kristallglaset inom industrin är inte återvinningsbart utan hamnar på sopberget. Varför ska jag bidra till att skapa nytt glas när jag kan återvinna det redan tillverkade? Glasets klarhet fick bli lägre prioriterat för den cirkulära processens skull. Jag återvinner 8 ton glas per år som används i min produktion.

Vad är dina största hinder för att bli mer hållbar?
Mitt geografiska läge gör att jag måste verka på en större marknad och skicka många produkter. Frakterna är en ofrånkomlig del i mitt företags långsiktiga överlevnad, men också en utmaning ur miljösynpunkt.

Vad tycker du talar för den cirkulära omställningen? Finns det några positiva bieffekter?
Utöver att man bidrar till en mer hållbar värld så får man samverka med lokala aktörer och leverantörer. Det bidrar till en mer trivsam lokal marknad och spännande samarbeten. Dessutom sparar man mycket pengar!

Finns det någon kunskap eller information som skulle hjälpa dig på vägen?
Man får alltid hålla sig uppdaterad. Just nu händer det mycket och alla företag är mer eller mindre inne på spåret att bli mer hållbara. Det sätter press och ger effekt.

Har du något samarbete med offentlig sektor?
Region, länsstyrelse och kommuner driver många projekt med hållbarhetsutveckling som tema. Inte minst de digitala utrymmena kan vara ett bra insteg på en hållbar marknad.

Har du några internationella samarbeten idag? Är det något du är intresserad av?
I min bransch är leverantörerna spridda globalt. Det finns mycket kunskap, men tyvärr också ofta en språkbarriär som försvårar samarbeten.

Vad tror du att andra företag som liknar ditt skulle behöva för att bli mer hållbara?
Energianalyser är en bra början för att få ner höga fasta kostnader i många branscher. När dessa medel frigörs kan digitala satsningar vara en god idé. Slutligen ska kunden med på tåget i marknadsföringen. Hållbara produkter och tjänster är efterfrågade idag.

Vad skulle behövas för att få företag som ditt involverade i ett projekt som GRUDE?
En förståelse för att det cirkulära för oss närmare varandra och gynnar oss alla. Det gör just vårt samhälle mer attraktivt och till en bättre plats att rota sig på!

Något annat du vill skicka med?
Var inte rädd för att ge dig in i det hållbara affärstänket. Många är rädd för kritik och att de mindre miljövänliga delarna av verksamheten ska ifrågasättas och kanske t.o.m. hela företaget ratas. Det är inget företag som kan vara 100% hållbart. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Några av Lindas verk.

Glasbruket Heta Hyttan.

Tack för dina kloka ord och din tid Linda och lycka till framöver!

Läs mer om Heta Hyttan och se produkterna här.

Blogg av
Amanda Mannervik
Strukturum, Jokkmokk

Interview with Wiebke Reim

We had a chat with Doctor in Entrepreneurship and Innovation at Luleå University of Technology (Sweden), Wiebke Reim.

Hi Wiebke! You where on of our highly appreciated keynote speakers during our latest Camp ”MORE FROM LESS – making rural arctic sidestreams more profitable” – what are your key take aways from the event?
It was a great event and it is so nice to see that there is such a big interest in these questions that are about circular economy and especially rural arctic side streams that also is of major interest in our research. It was also great to hear about all the fantastic examples and great initiatives that are already ongoing here in the arctic region.

You seem to be involved in many projects related to Circular Economy and Circular Business Models, how come you find that field so interesting and urgent?
Business and also research has previous mainly been focusing on corporate social responsibility (CSR) where companies should do good thinks for the society and the environment in addition to their normal business. But with the logic of circular economy and circular business models it is possible to achieve economic, social and environmental benefits simultaneously and I think that that is necessary in order to convince that majority of companies to engage in the transition to a more sustainable business.

At the Greennovation Camp you presented the SYMBIOMA-project, could you tell us a little more about it and what you have learned so far?
Symbioma is funded by the Northern Periphery and Arctic (NPA) Program and together with researchers and companies from Finland, Sweden, Norway and Ireland we want to improve the valorization of industrial food waste. We have seen large differences between the countries of how the utilization of food waste is organized. The partner countries have much to learn from each other and there is a huge potential to collaborate. We are also developing a technology innovation platform (TIP) at www.symbioma.eu where you can identify possibilities for valorization of the food waste that your company is producing. The project is very exiting and has created a lot of attention which shows that side streams need to be better utilized.

In the event you presented a few business cases that you have worked with in the project, is there something that you would like to highlight?
It is fantastic to see all the innovative companies that turn challenges into solutions, and it is important to communicate these good examples to other companies and to facilitate collaboration.

Is it possible for other companies to be involved in the project if they find it interesting?
Yes, of course. They can contact me (wiebke.reim@ltu.se) for more information and we are looking for companies that have good processes and technologies to make use of their side streams in food production and those that would like to improve the handling of their side/waste streams.

In 2019 your doctoral thesis won a price as “the best thesis of the year” by Vattenfall. Could you give a short summary of what it says and why you think it’s so accurate right now?
My thesis was about the implementation of new business models with a particular focus on risk management and collaboration. The knowledge from the thesis is now used to work with circular business models where the collaboration with other actors is a major factor for the success. In addition, only with a well-developed business model it will be possible to achieve the goal of the circular economy by creating economic, social, and environmental benefits simultaneously.

If you where to predict the soon future in business modeling – what do you see?
I see that business models need to become better in accounting for collaborations and partnerships where the business model also goes beyond the own company boundaries. I also see that we need to become better in highlighting the environmental and social value that a business model is creating and capturing. In addition, it is important to communicate that the business model components of value creation, value delivery and value capture need to be aligned and that changes in one component also will have an impact on the other components.

Anything else you would like to add?
It was a great experience to be part of the Greenovation Camp and I look forward to future events and activities from the Grude community.

Thank you for taking time Wiebke and good luck in all your future projects!

Public Sector Facilitating Circular Economy

In the group session of the 3^rd Greennovation camp we had an opportunity to hear two exiting case studies that were linked to circular economy in public sector.

Inga Hermann:
Inga Hermann from Luleå University of Technology presented a case about black water and urine diversion systems for nutrient recovery from wastewater. System aims for more efficient recovery and reuse of valuable nutrients. Nowadays, volumes of water that must be treated are massive, as feces and urine are mixed with large amount of clean water. Simultaneously, nutrients from wastewater sludges are underutilized in food or feed production.

Rethinking the black water treatment, for example utilizing source separation and small-scale treatment systems, promotes the transition toward circular economy. Reusing of nutrients from household wastewaters would cover majority of the need for food production for corresponding population. In addition, CO₂-emissions per ton of nutrient is less that in chemical fertilizers, and processing can also produce energy e.g. as a form of biogas.

Sanna Tyni:
Sanna Tyni’s case presentation was about a development project called LTKT 2.0 which aims for reinforcement of circular economy activities in Lapland. Circular economy is acknowledged to be important concept also for Lapland and project continues the work for developing the knowledge and networks further, both in public and private sector. One output of the project is to design a circular economy roadmap for Lapland.

Discussion:
After the case presentations we focused on a question of how public sector could act as an enabler for circular economy.

One important action is raising the awareness: communities haven’t necessarily considered how to handle and enhance the nutrient recycling. At least in the wastewater treatment sector also guidance and financial support from the government was recommended, as well as, demands for nutrient recovery, not only nutrient removal.

Communities should also utilize more actively participatory methods i.e. involve citizens to the decision making, as in the example of Ii municipality in the previous Greennovation Camp. It was reminded that municipalities are different to each other and everyone has to work on finding the best suitable methods for themselves, even though possibilities of solid business models for the municipalities were also under discussion. Public sector can act as an enabler for many everyday things. Making it possible to use local food products and local resources, increases the livelihood and vitality in the area.

Blog post by:
Satu Ervasti
The Natural Resources Instute
Finland